30 är det nya 20

Imorgon fyller jag år, jämna år dessutom. Slut är de ljuva 20-talen och så blir man plötsligt 30!
Har jag ålderskris? Nej, inte precis, men stundvis kan jag börja kallsvettas när jag tänker på åldern. Inte specifikt min ålder, men åldern överlag. Hur åren går och man bara blir äldre utan att egentligen märka det själv. För det är ju inte som om man blir gammal över en natt, det sker ju så långsamt att man måste jämföra med flera år tillbaka för att märka nån förändring. Se på foton från början av studietiden och plötsligt ser man föråldringsprocessen med helt nya ögon.

När jag var yngre trodde jag alltid jag skulle vara gift och ha två barn när jag är 30. Eller jag visste det, 30 var ju så hujsigt gammal att då måste man ju vara i det skedet redan. Nå nu gick det ju inte riktigt så, eller gift hann jag ju bli och så har jag bostadslån och bil, vuxenpoängen bara trillar in.

Det som tröstar mig i min (icke-existerande) ålderskris är att de flesta av mina vänner alltid är äldre än jag, haha, tack till er! För att ni bevisat att ingenting ändras, livet går vidare och vi har fortfarande lika skoj som när vi var 20. Med lite mera rynkor och några gråa hår.

Är 30 år en bra ålder att sluta blogga? Kan man bli tagen på allvar ifall man har en blogg där man skriver en massa trams och lägger upp bilder på sin lunch? Eller är det bara en bra motvikt till allt allvar som annars pågår i livet? Vill man bli tagen på allvar? Sånt funderar jag på min sista kväll som 29-åring.