Här är en artikel som man INTE skall läsa om man är gravid och orolig av sig. Usch vad orättvist livet kan vara. Den handlar om ett par vars barn dött i magen en månad innan beräknad tid, inte bara en gång, utan två!
I början av graviditeten, hela första trimestern faktiskt, var jag orolig konstant. Orolig över att någonting kommer att hända åt filuren. Vågade inte planera någonting, absolut inte köpa något åt bebén, knappt ens fundera på hur livet kommer att se ut i framtiden. Någonstans runt vecka 18 insåg jag att jag måste ändra inställning annars kommer jag inte orka graviditeten ut. Jag måste ställa mig in på att allting går bra, man MÅSTE utgå från att allting gå bra och sedan ifall det händer något så får man ta itu med det sedan.
Men tänk hur många nya saker jag får att oroa mig över när vi får vår nya familjemedlem. Linn skriver här om hur hon, när hon blev mamma, plötsligt möttes av ständig ängslighet.
"I sex år har mitt liv rymt en ständig ängslan, större än min egen. I en enda blick var jag förlorad, i evig rädsla, oro och sårbarhet."
Så det här oroandet lär ju inte minska när man blir förälder precis. Hur gör ni föräldrar för att inte gå sönder av oro över barnen?
Man glömmer oron i vardagen - men sen blir jag iallafall vid minsta lilla flunssa "orolig" - kanske inte orolig som oh-my-god, men tycker kanske mest synd om barnen... Sen om man börjar fantisera olika scenarion så blir man ju lite galen, så man måste bara undvika det... Min återkommande är att någondera av Lasse eller mig glömt att plocka upp pojkarna från dagis och ingen på dagis märker det - de låser dörrarna och så är pojkarna där på tumanhand heeela mörka natten... Vet inte HUR detta skulle hända - hur skulle inte Lasse eller jag märka att "whaaat, har DU inte pojkarna" - men ja... oron är irrationell... ;)
SvaraRaderaOron är irrationell, det var bra sagt! :)
RaderaI hear you sister. Jag har äntligen kommit in i skedet där jag känner av bebin lite varje dag så nu är jag in i en lugnar fas, men det finns så mycket hemskheter som händer att man inte riktigt vågar tro ändå. Speciellt mitt undermedvetna är världens domedagssinne. Jag drömmer något hemskt nästan varje natt... På rådgivningen säger de att det är jätte normalt att oroa sig men att man måste komma ihåg att det är långt över 90% av graviditeterna och förlossningarna som går bra. Det är bara så fruktansvärt lätt att se den andra statistiken. Det är bara att kämpa på.
SvaraRaderaOj vad jobbigt om du drömmer om hemska saker, hoppas det går över snart! Kämpa på och tänk positiva tankar! :) Kram
RaderaJag var också mycket orolig som gravid och hade svårt att tro att det skulle sluta bra. Speciellt senaste gången vilket säkert delvis beror på att det ju inte slutade bra andra gången. Lättnaden och lyckan då barnen kommit ut och mått bra har varit obeskrivbar. Men visst fortsätter ju oron. Då de har varit riktigt små har jag tittat till dem ofta, ofta då de sover för att kolla att de säkert andas. Men sen har nog oron lugnat ner sig lite. Men jag tror det kommer ett nytt skede sen då de blir lite större, börjar på dagis och i sammanhang då jag själv inte är med och har koll på vad som händer. En viss oro kommer man nog alltid ha för sina barn men man får väl bara göra sitt bästa för att ge dem redskap att klara sig i livet så bra som möjligt. Sen finns det ju alltid faktorer man inte kan påverka eller styra och oron över de sakerna (som sjukdom och olyckor) måste man väl bara försöka att förtränga.
SvaraRaderaJa hjälp, tänk sen på oron som kommer när barnen är i tonåren och hänger på stan halva nätterna! Hoppas dom blir lika snälla som vi ;)
RaderaJaa-a, den eviga oron under graviditeten (eller främst fram till halvvägs och så de sista veckorna) fortsatte nog när bebisen kom ut och jag kämpar med den varje dag (bebis nu 4,5mån.). Av nån anledning är jag mest rädd för att hon ska kvävas i sin uniriepu eller täcket eller what not när hon sover. Så det är ett antal gånger i dagen (och på natten!) jag håller andan för att lyssna att hon säkert andas. Några gånger har jag blivit så rädd när jag inte genast hört andingen att jag skakat om henne och stakin har ju blivit helt förskräckt när hon blir väckt mitt i allt. Och mitt hjärta har slagit så det hållit på att ploppa ut ur bröstet. Inte är det lätt men det är sånt man får ta när man har fått bli mamma till en liten skatt <3
SvaraRaderaDet är säkert helt normalt att gå upp o kolla om bebisen andas. :) Men jag antar att man kanske också vänjer sig vid oron på något sätt?
RaderaAlltså det är så svårt. Men man måste bara tänka att det är såå onödigt att slösa energi på något man inte kan påverka. Allt går nog bra, och går det inte det så är det meningen på något konstigt sätt och man klarar sig nog från det också. Att få barn är så otroligt skrämmande och stort. Man kan liksom inte förstå det. För oss har nog det mesta gått riktigt bra, men vi har nog också spenderat nätter på sjukhus, kramat om liten nyopererad baby och varit med om annat som man bara nästan går sönder av oro av. Man vill ju helst bara ta åt sig all sitt barns illamåenden för all framtid. Men det går ju inte, så då får man bara göra det bästa av vad man verkligen kan göra och vara ett så bra stöd och så bra förälder man kan!
SvaraRaderaDet stämmer att det är oroligt att slösa energi på något man inte kan påverka! Det skall jag försöka komma ihåg :)
Radera