Är det så att vi åttiotalister aldrig är nöjda? Länkar till Linn igen där hon funderar på när man egentligen blir nöjd.
Jag är sällan fullkomligt nöjd, alltid är det någonting som kunde vara bättre/annorlunda. Jag ångrar en del val, funderar mycket på hur jag kunde gjort annorlunda istället för att leva i nuet (kliché nr.1). Fördelen med att få barn i ett så här sent skede (över trettio herrigud) är ju att man verkligen har haft tid att investera i sig själv (kliché nr.2). Fundera ut vad man vill, pröva på olika grejer. Men har vi för många val?
Våra föräldrar hör ju till en generation som ofta arbetat hela sitt liv
på samma plats. Vi, generation X och Y eller Z, skall ju helst byta jobb
med fem års mellanrum för att man skall hållas inspirerad, bli
stimulerad, lära sig nya grejer och få nya erfarenheter. Har du suttit
på samma jobb för länge ser det ut som om du inte har någon ambitionsnivå
eller någon lust att ta dig vidare (uppåt) i karriären. Vi frågar arbetsgivaren vad de kan erbjuda oss istället för vad vi kan erbjuda dem. Vi är överpresterare som vill mera än vi tål. Det är inte bara en eller två av mina vänner under 35 som gått in i väggen. Ändå fortsätter vi springa rakt emot den.
Själv har jag inte ännu kommit på vad jag vill bli när jag blir stor, men just nu ser jag väldigt mycket framemot nästa skede i mitt liv (en månad kvar på jobbet, hjälp!) där jag skall fokusera 100 % på en annan människa istället för att tänka på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar