Jag såg med ett öga på allsång på skansen förra veckan, vaknade till liv när Håkan Hellström kom på scen och upptäckte till min glädje att han skulle fortsätta sjunga i ännu en timme.
Jag har aldrig (tidigare) varit nåt stor fan av Håkan, alltid funnit hans musik en aning mjäkig. Men på sista tiden, kanske mycket iom. hans senaste skiva Det kommer aldrig va över för mig, har jag lyssnat mer och mer på hans sånger. Kan också ha att göra nåt med den sinnesstämmning jag befinner mig i? (Jag är en riktig periodare när det kommer till musik.) Och nu plötsligt är den inte mjäkig mera utan fantastisk och briljant.
Det som jag slogs av under Håkans konsert, som fascinerat mig tidigare också, var tonårsflickornas till synes dyrkande av sin idol. Där stod de och trängdes i första raden och grät så mascaran rann (nej, sprutade) ner för kinderna, skrek med i precis alla sånger och kramade om varandra under introt till varje sång. Man kunde nästan se tonårsangsten i deras ögon när de skrålade med i sångerna som om varje ord handlade om dem.
Jag tycker det är fascinerande eftersom jag aldrig haft någon idol som skulle ha väckt så mycket känslor i mig. Jag var inte hopplöst kär i Robbie Williams under hans Take That tid och förstod inte riktigt varför Nick i Back Street Boys skulle ge mig sömnlösa nätter. Visst hängde det idol-plancher på väggarna i mitt tonårsrum men de var mest utfyllnad tillsammans med hästarna och fotbollsspelarna.
Det får mig att tänka på ifall jag missat något viktigt skede i min tonårsangst? Kanske det inte är för sent ännu för en riktigt ordentlig idoldyrkan?
Idoldyrkan eller inte, lyssna på Håkans senaste skiva. Mycket bra tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar