Jag fick feeling

Kräftskivan har tagit slut och vi har förflyttat oss till den stora terassen på andra sidan stugan som fungerar som temporärt dansgolv. A och S sitter som vanligt i ett hörn med huvudena tätt ihop med fem Ipodar var i händerna och tävlar om vem som får oss tjejer att skråla högst och dansa längst på dansgolvet. Och vi skrålar, och vi dansar. Till slut tröttnar vi dock på att de inte spelar vad vi vill och drar oss tillbaka till bordet där vi sätter oss ner för att analysera något helt irrelevant som just då känns mycket, mycket viktigt. 

Vinden har fällt omkull plastglasen från middagen och resterna av den ouppdruckna snapsen ligger nu blandat med vinet i en salig röra på vaxduken. Någon enstaka hetsig dialog uppstår här och där, men alla är egentligen för glada för att bråka just nu. För trötta för att bli osams och för rädda för att kvällen skall ta slut. Vi drar oss för att gå och lägga oss trots att det varit mörkt i flera timmar nu. Stigen till dasset är i det här skedet livsfarlig och batterierna till den enda ficklampan som finns tog slut redan under middagen då någon lekte discobelysning. Som tur behöver man inte gå ända dit, man kan gå runt stugknuten också. Och vi går, två och två, som tjejer bör. Man kan ju inte avbryta en intressant diskussion bara på grund av det.

Pojkarna har lyckas få på Simply the best och vi rusar tillbaka till dansgolvet. Där står vi, vackra unga och oslagbara, och skrålar till Fångad av en stormvind och It's all coming back to you. Bara för att vi kan, och bara för att det låter så fruktansvärt illa. Och låter gör det. Vid det här laget hörs det säkert ända in till stan, för det är nämligen spegellugnt och det börjar ljusna. Men inget kan stoppa oss. Inte ens det faktum att solen håller på att stiga upp bakom trädtopparna och vi får skåda en av de vackraste soluppgångarna jag någonsin sett. Dimman ligger som ett tunt täcke över havet och allt ser så overkligt ut, som i en vacker målning.

Jag sätter mig ner på klippan och tittar ut över dimhöljet. Så vackert, det är inte en målning, det här är verkligheten, och jag har lyckan att leva i den omringad av de bästa människorna på jorden. Någon ropar på mig, jag torkar bort en tår och ansluter mig till mina vänner. Någon har satt på Det vackraste, och det är just vad det är.