Sista veckan av mammaledighet har börjat! Eller i princip är jag redan på semester, men sista veckan ledig med min sötnos. Nästa vecka börjar alltså jobbet för min del och dagis för Amos del. Fortfarande känns det lite tudelat. Jag är nog sååå färdig att gå tillbaka på jobb. Å andra sidan är det så klart lite jätte vemodigt. Timmarna vi får tillsammans på kvällarna känns ohjälpligt lite få. Att han måste spendera majoriteten av dagen tillsammans med någon annan än oss föräldrar känns ju bara lite tokigt. MEN han älskar att vara med andra barn och verkar rent ut sagt lite uttråkad av att leka med mig dagarna i ända så jag tror han kommer att trivas som fisken i vattnet (eller skölpaddan som han nu ska bli).
Vi hade hembesök från dagis idag, jo de gör faktiskt så vilket jag tycker är jättefint. De ville träffa Amos i hans egna miljö och så fick vi svara på en massa kvistiga frågor. Och ställa egna såklart. Amos egenvårdare visade sig vara en abiturient som "inte visste vad hon skulle göra" så hon jobbar nu på dagis en stund. Känns ju sådär måste jag medge. Jätte söt och snäll var hon men kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig? Har gått igenom en massa känslor idag och just nu känns det mest som om jag vill trycka på delete-knappen, annulera allting och stanna hemma med Amos tills han är aderton, minst.
Så, en vecka kvar att göra allt-det-där-som-jag-skall-göra-när-jag-är-mammaledig. Typ limma in tio år av bilder i album, rensa hela hemmet och fundera på vad jag vill göra när jag blir stor. Fotona är fortfarande oframkallade, hemmet stökigt och jag vet inte vad jag vill göra när jag blir stor. Och så den eviga frågan, har jag nu njutit tillräckligt av den här tiden? Tiden som aldrig kommer tillbaka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar