Ägget och spenatsoppan

Det finns få saker jag ogillar så mycket som spenatsoppa, och då menar jag verkligen det. Jag tror inte jag är den enda, det har väl något med skolans spenatsoppa att göra antar jag. Sedan lågstadiet, då man med våld (nästan) blev tvingad att äta den oattraktiva vit-grön fläckiga sörjan, har jag hållit mig långt ifrån soppan.

 Min pappa var snäll och skickade mig en bild på sin lunch förra veckan.

Till soppan hör också ägget. Det låg alldit ett torrt, kallt, på gränsen till grått ägg och simmade runt i soppan. Detta har medfört att jag inte heller diggar ägg så värst mycket. Inte kokta, inte stekta och inte heller äggröra. Jag tycker det smakar metall (vitan då) och gulan var bara torr och äcklig (kommer också antagligen från skoläggen). S hade en teori om att i början på nittiotalet, då jag senast ätit ägg, matades hönsen med fisk och därför smakade också äggen illa. Nu under resan så blev det lite hallå om mitt äggätande, eller inte-äggätande. De andra resenärerna tävlade varje morgon om vem som lagade det mest perfekta ägget och en morgon fick jag också ett! Jag tänkte vara modig och testa, men nu vet jag det. Jag tycker fortfarande inte om ägg, fast hönsen inte äter fisk mera, och fast ägget var löstkokt och inte grått. Nu behöver jag inte testa igen på 15 år. Tacka vet jag mingonägg!