Disputation

Idag skall jag gå på kusinens disputaion. Det här blir mycket spännande eftersom det är första gången jag går på en sådan tillställning och dessutom för att jag inte förstår mycket av ämnet. Tappade bort mig redan i rubriken. 

Men jag har läst abstraktet och acknowledgementsen, det måste väl räcka?

Babyshower

Jag har hunnit med mycket här under en vecka förutom att fylla år. 

Till exempel gått på babyshower. 

Uno kan vara på väg any day now, så vi lever i spännande tider! 

Gissa könet?

Obligatorisk blöjtårta

Surprise!

Uno

Finns det hjärterum

Hjärterum och stjärterum, ja ni vet. Nu är det bevisat att 18 personer lätt ryms in på middag hos oss bara man flyttar på lite möbler och så. Vi har firat mina 30 år i goda vänners lag, så fint! Roliga tal och "uppträdanden", fina ord och gåvor. 

Festdukning

Det var lite som att spela tetris, försöka placera borden rätt.

Men det gick bra!

Samuli stod mest i köket, hjälten.

Cilla och Nena i djup diskussion.

30 är det nya 20

Imorgon fyller jag år, jämna år dessutom. Slut är de ljuva 20-talen och så blir man plötsligt 30!
Har jag ålderskris? Nej, inte precis, men stundvis kan jag börja kallsvettas när jag tänker på åldern. Inte specifikt min ålder, men åldern överlag. Hur åren går och man bara blir äldre utan att egentligen märka det själv. För det är ju inte som om man blir gammal över en natt, det sker ju så långsamt att man måste jämföra med flera år tillbaka för att märka nån förändring. Se på foton från början av studietiden och plötsligt ser man föråldringsprocessen med helt nya ögon.

När jag var yngre trodde jag alltid jag skulle vara gift och ha två barn när jag är 30. Eller jag visste det, 30 var ju så hujsigt gammal att då måste man ju vara i det skedet redan. Nå nu gick det ju inte riktigt så, eller gift hann jag ju bli och så har jag bostadslån och bil, vuxenpoängen bara trillar in.

Det som tröstar mig i min (icke-existerande) ålderskris är att de flesta av mina vänner alltid är äldre än jag, haha, tack till er! För att ni bevisat att ingenting ändras, livet går vidare och vi har fortfarande lika skoj som när vi var 20. Med lite mera rynkor och några gråa hår.

Är 30 år en bra ålder att sluta blogga? Kan man bli tagen på allvar ifall man har en blogg där man skriver en massa trams och lägger upp bilder på sin lunch? Eller är det bara en bra motvikt till allt allvar som annars pågår i livet? Vill man bli tagen på allvar? Sånt funderar jag på min sista kväll som 29-åring.

Säg hejdå till paradiset

Ni har kanske märkt utav tidigare inlägg att vi inte spenderade resten av semestern i Finland som planerat. Vi kollade lite på väderleksrapporterna för Helsingfors under våra semesterveckor och konstaterade att det inte såg så ljust ut. Och nu i efterhand känns det nog som helt rätt beslut att åka iväg. Allt det där som vi skulle göra på semestern i stan får vi göra nån annan gång i stället helt enkelt.

Här åt vi frukost varje morgon.

 Ett lejon som vaktar över poolen.

Nån har hittat sin favoritposition. 

Känns alltid lika vemodigt att åka iväg. Nu är vi tillbaka i stan, imorgon blir det kräftskiva och på måndag är det dags att gå tillbaka på jobb. Och det känns riktigt bra. Tre väl spenderade veckor, laddade batterier och ny energi (håller väl i sig ungefär till lunchen på måndag).

6 månader

Jag vet inte om ett halft år är något att fira, men något slags delmål kanske man kan se det som? Eller ens som en bra orsak att göra sig fina och gå ut och äta.

Halft år som fru.

Vi gick till en av restaurangerna vid stranden.

 Vårt bord var så nära strandlinjen att man nästan kunde peta i vattnet med tårna.

 Solen gick ner bakom bergen.

 Tur för restaurangen att de har detta idylliska läge. För det kräv nog en del fina solnedgångar och sand som kittlar mellan tårna för att väga upp mot den usla servicen och medelmåttiga maten. Tyvärr.

Men vi fick skåla för att vi klarat sex månader av äktenskap.

Att plocka avokadon på bakgården

Vi smet iväg till ett land där man kan plocka avokado direkt från träden. 

Inte så tassigt.

Stoppa hissen

Ni vet hur dom i TV-serier ofta trycker på stoppknappen i hissen när dom vill tala allvar med medresenären? Får inte ni också ibland lust att trycka på den knappen i verkliga livet? Nån som gjort det? 

En fin fredag

Lite bilder från en fin fredag innan jag blev på semester. 

 Gula Faran i farten igen.

 På skifferholmen var det party. Tyvärr var musiken så högt på att man inte hörde sina egna tankar. (Har vi blivit gamla?)

 Pizzan var i alla fall god och vinet nedkylt. Getost och jordgubbar!

 

 Kvällen var fin.

 Chill på bryggan

Tänk att det existerar ett ställe som detta bara ett stenkast från centrum.

 Fina Cilla och moi.

 Solnedgång.

Den här sommaren har vi verkligen tankat med vackra kvällar, fina solnedgångar, kallt rosévin och trevligt umgänge. Tror vi kommer leva långt in i november på minnen av dessa sommarkvällar. Hur många gånger har vi inte konstaterat att "livet faktiskt inte är så dumt just nu"? Nästan så det känns lite uttjatat redan.

Öja

Jag är hemma igen efter en skön vecka på holmen i Öja. Har träffat lite släkt och vänner, åkt lite båt men mest bara tagit det lugnt. Sovit långa nätter, badat bastu och läst.

Så avkopplande faktiskt att jag nästan skulle ha varit redo att gå tillbaks på jobb efter bara en veckas semester!

Vi fick fint väder också efter några mulna dagar.

 Båtutfärd, här inne i slussen.

 Pappa hade byggt en ny terrass till bastun.

 På väg på picknick.

 Vi skålade för sommaren.

 Otroligt fina och lugna kvällar.

Och vet ni vad det bästa är, det här var bara första veckan. Nu har vi två kvar!

Läst hittills

Två böcker hann jag med första veckan av semestern. Först ut Och bergen svarade av Khaled Hosseini, samma kille som skrivit bl.a. Flyga drake och Tusen strålande solar. 

Boken fångade inte mig riktigt på samma sätt som de andra böckerna han skrivit gjorde. Storyn var inte lika gripande, även om den var tragisk och tidvis vacker. Kanske var det för många olika livsöden intrasslade i storyn så det blev lite svårt att hänga med? Och vem var egentligen huvudpersonen? Vitsord 8+.

Sen lite lättsammare svammel, Bonjour Tristesse av Francoise Sagan. En uttråkad tonåring åker till Rivieran med Pappa och dennes flickvän. Drama följer. Vitsord 6+. Smått underhållande ändå och med tanke på att Sagan bara var 18 år när hon skrev den (1954) så måste hon få plus.