Nästa etapp var vulkanen Arenal. Vulkanen hade sitt senaste utbrott år 2010 men har sen dess varit ganska lugn. Lite rök pyser dock ut ur den hela tiden.
Vårt hotell bestod av en liten by med en massa små bungalow-sviter. Vi hörde utan tvivel till dom yngsta gästerna på resorten, men det gick hur bra som helst, kanadensiska pensionärer är ju hur trevliga som helst! Speciellt ifall du kan dina NHL-spelare (jag lite, S inte så mycket).
Vi hittade genast wet baren. Min mor har alltid varnat mig för dessa och jag har aldrig vågat sätta mig i en sådan tidigare (tänk er finska män som sitter i en poolbar på Oulun Eden i fem timmar och tömmer 10 stop utan att gå upp emellan). Men här fanns det inga finnar så jag tyckte det var safe.
Nästa dag var det dags för utfärd till regnskogen runt vulkanen. S fick övervinna sina rädslor för höjder medan vi gick över broar högt över marken.
Vår guide var jätteduktig och pekade ut en massa växter och djur.
Det här är en fågel.
Här är vulkanen sett från vår patio. Detta är inget utbrott utan en solnedgång.
Det där är en sengångare (laiskiainen), dom verkar vara ganska tråkiga djur. Hänger i ett träd (eller som här, på en telefonlinje) och kommer ner en gång i veckan för att tömma tarmarna. Annars bara hänger dom där.
På eftermiddagen var det dags för ett besök på en hot springs-resort.
Dom här pölarna har bildats efter ett vulkanutbrott och fungerar helt naturligt. Vattnet kommer från en flod som går genom vulkanen och är därför behagligt varmt och fullt av nyttiga mineraler.
Skulle vukanen få utbrott så gäller det att ha jä***gt brått upp.
I Arenal stannade vi bara två nätter, vi fick se underbart fin natur och igen var upplevelserna otroliga. En dag till skulle ha varit optimalt så man ännu skulle ha hunnit med lite mera utforskning av området. Men nu var det dags att ta sig till nästa stopp, västkusten och Manuel Antonio.